• Íslenska
  • English
  • Svenska
  • Deutsch
  • Dansk

En dikt om förlåtelsen (på internationella mansdagen)

Det var oavsiktligt.

Det var ett slags brist på omdöme.

Det var en slags tanklöshet. Fullkomlig tanklöshet och ändå så ofullkomlig.

Vi ber om tillgift för det vi sa. Det vi gjorde. Vi ber om tillgift för det vi inte gjorde.

Vi ber om tillgift för att ha varit på rätt ställe i rätt tid, fel ställe i fel tid, rätt ställe i fel tid och fel ställe i rätt tid. Det var aldrig meningen. Inget av detta var meningen, skulle aldrig ha blivit så här. Vi hade tänkt oss att vara pilspets. Vara sköld. Vara svärd. Vi hade tänkt oss att visa framsynthet, ihärdighet. Vi hade tänkt oss att bli firade.

Men ni har inget sinne för humor. Ni tycker inte sånt är roligt.

Vi äro män. Vi förstod oss inte som ni förstod oss. Ni förstod oss och vi sade fel och det var på vår räkning. Vi hade inte tänkt oss att såra någon. Vi tar det på oss. Denna brist på kommunikation. Denna brist på omdöme. Denna brist på humor. Det är vi som inte är roliga.

Om våra ursäkter har förnärmat någon ber vi om tillgift. Vi menade inte illa. Hade inte tänkt såra någon. Vi är innerliga. Ärligt innerliga. Vi ber om förlåtelse och ber om tillgift och ber om ursäkt.
Sedan ses vi i domstol. Ses framför en domare. Vi diskuterar sakerna i ett rökfyllt rum och hittar en gemensam lösning. Du förlåter mig mot din moders vilja. Jag ber om förlåtelse mot min moders vilja.
Nu äro alla försonade.

Vi försonas men våra mödrar pratar inte. Våra mödrar försonas mot vår vilja. Våra fäder blir förmedlare. Våra bröder vill hämnas och våra systrar gråter i kudden. Våra barn blir mobbade. Våra makar hittar inte jobb. Vi drivs ut ur staden. Drivs ut på landet. Flyr landet och ber offentligt om ursäkt. Vi har svikit säger vi. Det är generationen. Det är samhället. Småbyn och multituden. Vi har lärt oss detta på TV. Läste det i en bok. Lärde oss det på internet. Vi har svikit på internet. Svikit på TV.

Vet inte alla innerst inne att vi inte är onda? Vet inte vi det? Innerst inne vet de som känner oss att vi inte är onda. Vet inte de det? Innerst inne säger de att vi inte är onda. Vi hör det. Vi lyssnar inte särskilt noga efter det men vi hör det ändå. Men man kan bara inte lite på någon längre.

Vi ber inte om förlåtelse för att få upprättelse. Vi får inte upprättelse. Det har vi aldrig förtjänat. Vi ber om förlätelse för att det är rätt. För att vi skäms. Skamlösa. Vi borde få chansen att erkänna vår skuld framför en rådman, upprepa den framför en domare i högsta domstolen, och en gång till framför den Allsmäktige. Ingen förlåter som den Allsmäktige. Men det är inte förlåtelse vi strävar efter. Det vore oärligt och vi äro inte oärliga. Vi menar vart endaste ord. Innerligen och ärligen. Menar det från djupet av våra hjärtan. Förlåt. Du måste förlåta. Vi står inte ut med att du inte förlåter. Vi står inte ut med att inte be om förlåtelse.

Skammen är kvävande. Utskällningen är öronbedövande. Inte. Klump.

Vi står på fötterna. Vi äro män. Äro människor. Äro mänskliga. Vi ber om överseende. Vi ångrar oss och vi beklagar det inte. Så är det bara. Skulden är vår och vi skäms inte för att erkänna det. Our bad. Det upprepar sig inte. Inte om vi har något om det att säga.

Denna skam lämnas inte tillbaka, detta är vår skam. Denna skam blir inte lämnad någon annanstans. Vi tar den. Tillbakalämnad. Återvunnen. Lämna skammen till oss. Vi tar hand om den.

Detta är vår skuld. Du vet.

Förlåt oss såsom ock vi. Du vet.

Oss skyldiga äro.

Klappat och klart. : -(

Ingen visar så mycket ödmjukhet i sin skam och om någon visar så mycket ödmjukhet i sin skam ber vi om förlåtelse.

Vi försökte bara vara roliga. Detta är vår brist på omdöme.

På något sätt trodde vi aldrig att någon skulle ta illa upp. Det var absolut vårt missförstånd. Vår omdömeslöshet. Vi ber om tillgift, i alla fall jag, om du inte är man nog. Om jag sårade någon var det inte meningen. Det var inte du, det var jag. Du har aldrig gjort någonting för att förtjäna en sån behandling. Aldrig gjort någonting jag kan komma ihåg. Aldrig bett om tillgift. Jag ber om tillgift. Utan ceremonier. Utan fuffens. Utan varsel. Mot min moders vilja. Mot de närvarandes vilja. Jag ber om tillgift även om du inte förlåter mig, även om du inte ber om förlåtelse. Du lyssnar inte på mig men jag ber ändå om tillgift. Jag försvarar mig inte. Jag är ond. Så är det bara. Det är något i mig. Något fel på mig. En och annan djävul i mig. Något djävulskt fel på mig. Fan. Fan i helvete.

Jag är uppenbarligen redo att förlåta men inte du. Men jag väntar inte på att du är redo att förlåta, behöver inte det, jag ber ovillkorligen om förlåtelse. Jag förlåter utan att du är redo att förlåta. Du förlåter utan att jag ber om förlåtelse. Jag förlåter och du förlåter men domstolen ser annorlunda på saken. Domstolen är enig med oss om förlåtelsen men allmänheten ser annorlunda på saken. Jag blir bannlyst. Du blir bannlyst. Vi träffas uppe på heden, jämför våra tankar och tar ansvar för våra handlingar. Våra mödrar ser annorlunda på saken.

En efter en ber vi om förlåtelse.

En efter en. Gör bot. Går med i reformationen. Hjälper till med städningen. En efter en. Frälsningen får inte ta slut här. Frälsningen måste öka. Detta är våld och våld är olagligt. Lagen är oförmögen att frälsa och därför måste vi ingripa. En efter en. Någon måste försvara de försvarslösa. Om vi ber om nåd, om vi ber om förlåtelse och om vi får upprättelse blir det ingen som ser till att rättvisan skipas. Att inget sticker ut. Inga skevheter. Inga rynkor.

Ingen som stämmer av bokföringen, ingen som ser till att det finns ordning och reda.

Förutom vi.

Och så vidare och så vidare.

Eiríkur Örn Norðdahl
Foto: Erik Brunulf

Eiríkur Örn Norðdahl

Eiríkur Örn Norðdahl har i isländsk TV kallas för en Snorre Sturlasson för det 21:a århundradet. Norðdahl är född i nordvästra Island och har gjort sig ett internationellt namn som romanförfattare och poet.

Gift för nybörjare, som kom ut hos Rámus 2012, är hans andra roman och han har utöver prosa även utgett ett flertal diktsamlingar och skivor. Hösten 2014 kommer hans fjärde roman på svenska, Ondska, som har i hemlandet belönats med såväl Isländska litteraturpriset som Islands bokhandlares pris för bästa roman, samt att vara nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. 2012 var Eiríkur writer-in-residence på Library of Water i Stykkishólmur och 2013 tilldelades han utmärkelsen Årets kulturpersonlighet i Ísafjörður.

Eiríkur, som pratar svenska och bor växelvis i Västerås och Ísafjörður, är inte bara den enda islänning som inte läst Fria män av Laxness utan har också hyllats världen över för sina spektakulära uppläsningar och framträdanden. Han är även verksam som översättare, förläggare, festivalarrangör, ljudpoet och har vunnit pris på Zebra Poetry Film Festival i Berlin.

"Ondska är en storslagen roman. Av alla sätt som samtiden kan hanteras och historien kan sörjas är Ondska ett som golvar mig. Det är en intelligent roman, full av tänkande. [...] Vad ska hända med samtidsromanen efter den här boken? Den är ju samtidsromanen."
Elisabeth Hjorth // Svenska Dagbladet
"Här finns inte ett spår av de klichéer och det snusförnuft som så lätt infinner sig när författare tar sig an det förflutna. I stället för att höja ett förmanande pekfinger tar Norðdahl ett rejält strupgrepp på historien och släpper taget först 560 svindlande, tänkvärda, tramsiga, våldsamma och fullkomligt briljanta sidor senare."
Naima Chahboun// Kristiansstadsbladet
"När Eiríkur Örn Norðdahl skriver romaner får man hålla i hatten så den inte blåser av. Det är ett jäkla tryck och en enorm fors som du som läsare omedelbart sugs in i."
Sveriges Radio
"Sammanlagt skapar allt detta en knappt 600 sidor lång, oerhört mångfacetterad och rik roman, vars grundbult utgörs av vår mer eller mindre dolda fascination och beundran inför den bottenlösa och kompromisslösa ondskan och populismens dragningskraft i en värld där Hitler förvandlats till ett klickmonster."
Karl Johan Nilsson// Helsingborg Dagblad
"Eiríkur Örn Norðdahl har skrivit en grym, ibland grymt rolig, bok om hur ideologi och historia genomsyrar våra mest intima sfärer."
Christian Bluss // Der Spiegel
Agnes är historiker och arbetar på en avhandling om högerpopulistiska partier i Europa. Hon har kommit att bli besatt av andra världskriget och Förintelsen. Intresset bottnar i hennes personliga bakgrund. Hennes till Island invandrade familj kommer från den lilla litauiska staden Jubarkas, vars halva befolkning i början av andra världskriget var judisk. Efter kriget fanns där inga judar kvar. Hennes mor- och farföräldrar stod på var sin sida om den linje som skiljde bödlar från offer, hennes judiska mormorsmor och mormorsfar dödades, hennes farbröder och hennes farfarsfar var bland dem som mördade dem.

Agnes lever tillsammans med Ómar, men bedrar honom med nynazisten Arnór. När Ómar upptäcker Agnes otrohet bränner ner deras hem, flyr och irrar runt i Europa på flykt från sig själv och konsekvenserna.

Genom sina karaktärers många berättarröster skildrar Eiríkur Örn Norddahl parallellt dagens Island med händelserna i Jubarkas på 1940-talet; nazismen under kriget, rasismen i den nordiska historien och högerpopulismens frammarsch i dagens Europa. Ondskan finns i alla tider även om den inte är ett likformigt väsen - den finns i vårt språk, våra handlingar och våra tankar.

Ondska belönades i hemlandet med Isländska litteraturpriset för årets bästa bok och har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris. I Sverige finns Eiríkur Örn Norddahl tidigare utgiven med romanen Gift för nybörjare.