Gillz vs. kulturkapitalet

May 21, 2012 in artiklar

Så här ser texten ut på norska i Klassekampen.

“Jag och Arnaldur, vi är i särklass” sa författaren Egill ‘Gillzenegger’ Einarsson när hans fjärde bok kom ut – och hänvisade til den otroligt populära deckarförfattaren Arnaldur Indriðason. Som så många unga författare blev Gillz, Den Tjocke, Big G, The G-Man eller “Störe” – som han också kallas – först upptäckt på bloggen, där han bland annat uppmuntrade sina vänner och läsare att “kuka” kända feminister (verbet beskriver det som en jurist skulle kalla “penile införing”). För att de skulle kunna slappna av, alltså. Han blev omedelbart älskad av den isländska läsarkåren, som tyckte han var både rolig och söt. Det enda som fattades var respekt.

Officiellt – det vill säga “offline” – började det 2006 när boken Det Vackra Folkets Bibel kom ut – en “heltäckande bok för riktiga män”. Där lärde den “postmodernistiska ikonen” – som hans senare redaktör beskrev honom i sin mastersuppsats – ungdomen allt från pungrakning till tyngdlyftning till de mest nödvändiga raggningsreplikerna. Hans estetiska motto och politiska agenda var enkel: “att utrota rövhuvuden och öka antalet herremän”.

Senare kom bästsäljarna Gillz Etikett och Gillz Livskunskap – och till sist kom magnum opuset Telefonkatalogen 2011. Och när jag skriver “telefonkatalogen”, då menar jag just det. Företaget Já.is – Islands privatiserade telefonkatalogsmonopol – anställde Gillz som författare till en bok som inte behöver någon författare och som ingen läser förutom gamlingar. I Gillz telefonkatalog fanns en VIP sektion för hans vänner samt träningsövningar för att komma i form. På framsidan var en stor bild av en muskulös “Störe” i gula skjorts med gymnastflickor i bakgrunden. Senare visade det sig att The Big G hade varit photoshoppad. Inte ens The G-Man kunde se ut som Den Tjocke.

Ibland ville Gillz vara förebild. Då var han den som kämpade emot fetma och en ohälsosam livsstil, ville lära killarna att behandla damerna – för att han älskade ju kvinnor. Och kvinnor tyckte om honom: Företaget Já är inte bara drivit av kvinnor, det blev också “årets företag” hos Affärskvinnoföreningen för året 2011. Men för det mesta blev det ändå utseendesfixerad fascism och kukspråk för Gillz del. Och det var den sidan som Isländska folket älskade.

Men när Gillz i slutet av 2011 blev anklagad för våldtäkt ville plötsligt ingen älska honom längre – och få ville erkänna att dom någon gång hade älskat honom. Som en Valerie Solanas eller en Marquis de Sade eller en William S. Burroughs eller andra av litteraturhistorians skurkar anses han nu ha utövat de värsta delarna av sina litterära fantasier på levande människor (man borde kanske ändå understryka att han ännu har inte dömts för något som helst). Det måste erkännas: Hans fiender hade lite svårt med att dölja sin skadeglädje.

Gillzenegger är ändå mycket annorlunda från de Sade gänget – även om han bevisas oskyldig av egentliga brott. För det första har han aldrig tagit ställning emot samhället. Gillz spelade en de Sade för en befolkning som (för det mesta) älskade honom. De Sade kämpade emot en värld som föraktade honom. De Sade ville vara fri till att hata medans Gillz bara ville bli beundrad – och bad dessutom (lite halvhjärtat) om ursäkt för sina värsta uttalanden. Gillz varianten av våld var mainstream – han var popkulturens och PR-firmornas de Sade. Och när transgressionsvåldet har blivit inslaget i konsumentförpackningar är det kanske inte längre transgression – kanske är det då bara våld.

Och kanske är det inte heller så enkelt. År 2010 skickade Gillz in en ansökan till författarförbundet som som drevs vitt och brett i median på premissen av att han inte tycktes fin nog för kultureliten och skulle inte bli intagen. Då sa han att det fanns ett behov för honom i författarförbundet eftersom författarna var feta och fula och i dålig form. Han lovade bland annat att han skulle “kötta opp” författaren Sjón och författarna tyckte han var arrogant och respektlös.

Det var nämligen aldrig Gillz vs. världen. Det var den okultiverade vs. de kultiverade, konsumenterna vs. vänstret, kapitalet vs. kulturkapitalet, sportnerdarna vs. bokmalarna. Och jag tror att i slutet, om det då är slut, har alla förlorat.

I alla fall har ingen vunnit.