Diljá Magnúsdóttir är en 22 år gammal konststudent och antifeminist från Hafnarfjörður och hon har helt oväntat räddat Island ut ur krisen. Det började som ett performance verk. Diljás examensarbete i Reykjavíks konsthögskola var att jobba som kassörska i lågprisbutiken Bónus. Hennes arbetsdagar visades i direktsändning på studentgalleriet i tre veckor. Först var det roligt. Sen blev det jobbigt. Det var då miraklerna började. Först var det bara en liten gråtande bebis som slutade skrika när Diljá rörde den. Sen började folk märka att allt var liksom lättare i hennes kassa än i de andra. „Det känns som pengarna på mitt konto  aldrig tar slut i hennes kassa“, sa en okänd kvinna på internet. Diljá botade inte bara de panka utan också de sjuka. Unga män med cancer, unga kvinnor med hungriga barn. Det var helt enkelt mirakulöst.
             
Eller så låter det i Ragna Sigurðardóttir’s sista roman, Bónusstelpan (Bónusflickan), som kom ut förra julen – en av de bästa i den ständigt växande genren ‘isländsk krislitteratur’.
 
Första romanerna som behandlade krisen gjorde det genom att vända sig bort. I Bankster av Óskar Guðmundsson tappar huvudkaraktären sitt jobb i banken och med jobbet försvinner intresset för omvärlden. I Píslarvottar án hæfileika (Martyrer utan talanger) av Kári Tulinius kan en grupp radikaler inte delta i upproret i Reykjavik på grund av sorg över att deras kompis har dött i Palestina. I Vormenn Íslands (Islands vårmän) av Mikael Torfason använder en föredetta assistent till affärsvikingarna krisen som en ursäkt för att ta itu med sin barndom.
             
Krisen finns alltid i centrum – kanske lite som en elefant, men mest som ett vardagsrum. Vi vet inte vad vi ska göra eller tro – men vi måste göra någonting, eller? Vi har hållit på med ingenting för länge. Dessa romaner kan läsas som symboliska beskrivningar av känslolivet hos ett folk som inte visste vad krisen betydde –  skulle de nu bli fattiga och inte ha råd med mat, skulle de förlora sina hem och sina bilar …
             
Nu är det inte så att Island har fått några svar på vad krisen betyder. Vi vet att lånen är jobbiga, att valutan är värdelös, det finns dom som aldrig får nya skor och som har ganska lite mat i slutet av månaden – men fanns inte dom också då ‘vi’ var ‘rika’? Och det finns fortfarande många som köper nya skor, nya jeepar, nya företag, som återigen försöker bli världens rikaste människor.
             
Hopplösheten, rädslan och ilskan som kom upp kring själva kollapsen har odlats sedan dagarna i början av oktober 2008. Ilska är en nödvändig demokratisk känsla, ett  verktyg för ändringar. Innan krisen hade Island ingen ilska alls, det var ‘feel good’ alla dagar och de som inte spelade med var ‘party poopers’. Men den här nödvändiga demokratiska känslan har börjat förgifta själva samhället – där människorna blir allt mer populistiska, envisa och rakt ut hotfulla, vilket också gör att samma människor känner sig allt mer attackerade, blir mer misstänksamma, rädda och ilskna. Det är en ganska ond cirkel och vi vet inte hur vi kommer ur den.
             
Det är in i det samhället som Bónusflickan Diljá Magnúsdóttir kommer. Den mest meningslösa människa man kan tänka sig. En konststudent – en ny mun att föda, ett parasit i ett samhälle som ständigt oroar sig för pengar. En ung kvinna i männens värld. En antifeminist i ett land där även de mest konservativa politikerna säger att dom är feminister – där premiärministern (och hennes fru) är kvinna, där biskopen är kvinna och där presidenten snart också är en kvinna. Där antifeminister påstår att även de är feminister. En performancekonstnär som inte lämnar något verk efter sig, vars performancekonst går ut på att göra något som någon annan ändå skulle ha gjort även om hon aldrig funnits till. En kassörska i en affär dit dom fattiga kommer, dit Islänningar kommer för att ge sina pengar tillbaka til affärsvikingar, nya och gamla.
             
Och allt händer det av en slump. Diljá har bara tänkt att hon ska vara glad och snäll mot kunderna. Men det är precis då misstron försvinner och miraklerna börjar.

—
Publicerades först på norska i Klassekampen, början av juni, 2012.